...
jag är helt tom. utmattad. söndrig.
jag skäms & jag älskar så jag inte kan hantera mig.
(eller gör jag det.) jag har aldrig varit såhär utlämnad
för någon. någonsin.
hur jag var någon helt annanstans, långt borta, blockared. &
ändå hörde mig själv säga att jag gör precis vad du vill, ändrar
det du inte gillar, ta bort det du inte vill ha bara du älskar mig.
21.
det händer förmycket.
det är förmånga tecken.
& det sägs förmycket.
jag kan inte göra någonting åt det. mer än att finna mig i det och jag tycker att
jag lite har gjort det nu. ändå fattar jag ingenting och det blir kaos av att försöka.
jag har gjort emot vad jag är lärd att göra. vad jag alltid har gjort och sett mig borde
göra. jag har totalt blottat och formulerat, med gråt i halsen, i ögonen. och jag är
rädd att jag bara kommer få det tillbaka fel. det får va så då. det får vara värt det.
jag hade inte kunnat göra på något annat vis. blunda, svälja, förtränga, försvinna.
och det är väl kanske tecken på nått bra.
jag ska aldrig göra så igen.
ta bort någon, något.
ändå har jag har dålig magkänsla, jag har haft det hela
dagen. jag litar kanske inte på dig. eller att du får mig
att inte. det är inte jag som väljer orden, punkterna eller
tiden emellan. men det kanske skulle vara lättare så.
bli förlorad än att förlora.
16.
så mycket jag hatar varje centimeter av mig själv just nu.
så mycket jag förstorar, fördärvar, till ingen mening.
jag ångrara att jag kom hit.
jag vill inte va här mer.
jag vill åka hem igen. vara hemma.
sluta le.
sluta spela.
jag bet ihop ett utbrott. tryckte andningen emot huvudkudden
och focuserade på att stänga av när jag egentligen bara hade
velat springa in till mammas rum och ligga i hennes famn och
skrika om hur misslyckad jag känner mig, hur många brister jag har.
hur jag hade velat att hon klappade mitt huvud och berättade
för mig att det inte är så. att det finns rimliga anledningar och
att vi ska komma ur det här. vi. istället fylldes det på fulla glas,
ställdes fram skålar med choklad och låtsades att det regnade.
jag har tänkt mycket. jag har varit själv. det har slagit mig hur mycket av det här
också är saker som redan fanns där. bortglömda, tills ett tillfälle. som nu.
hur jag hela tiden gör det värre för mig själv, plåga mig. jag hade lika gärna kunnat
sticka nålan under naglarna eller sätta huden mot eld. istället för att läsa samma
rader om igen, låta det blöda från huden och halsen, ta sönder mig för dig.
det kommer vara försent.
jag är där nu igen.
där utsidan är lika ful som insidan.
jag är ingenting.
15.
man är maktlös för vad man älskar. sen kan man förtränga, stänga av, radera, ta bort,
ge tid och gråta hur mycket som hellst. för att få det att gå över, få det att försvinna.
eller så låter man bli.
15.
i fredags lovade jag en man att när han skulle se mig nästa vecka igen så skulle jag vara
tillbaka. tillbaka till den där han är van vid att jag ska vara, den där han förväntar sig att
jag ska vara. - du hade rätt sa han till mig när vi sågs men han sa också att ett leende
inte kan ta bort någonting som blöder. jag skrek då, det hördes inte och så log jag.
jag är trött, på mig själv och på min sjuka jävla hjärna som verkar tro att allt löser sig eller
försvinner bara man får annat att tänka på. eller att den sluta tänka alls och dricker vin,
försvinner till något annat. något annat där man kan göra, säga eller dansa hur man vill
för att sen lätt kunna skylla på berusningen. jag ska aldrig någonsin igen säga att det är
nu det vänder, eller att det är nu jag ska bli nått annat eller att från och med nu ska jag
skärpa mig och bli normal. frisk.
men jag ska börja ta det mer lugnt, tänka, tillåta mig att få tårar utan att bli hysterisk och
tvinga mig att börja gilla att sitta ensam. för jag gör nog det. eller hur vet man.
8.
när blicken blir suddig utan att man har focuserat mer än några sekunder.
H.
för att en gång för ganska så längesen så trampade du i mitt kiss
sen delade vi en frihetscigg och valde samma stig.
Frida hade blåa badskor i gummi och sidenkjolar med volang och
vi skrattade åt henne. det var inte någon lång resa från Sverige
som fick henne att finna sig själv,
det var du.
det var du som räddade mig, som fick mig att byta håll. ibland var
det du som trampade upp stigen och ibland var det jag. ibland kom
det vackra riddare och fångade upp oss, ibland fångade de mest
dig och ibland mest mig. men jag hoppas att du vet att även fast att
jag har hittat min riddare och ifall du snart hittar din så vill jag alltid
vara på våran stig. inte ens dedär riddarna med stora röda skägg
eller vackra vita hästar kan tränga sig emellan dig och mig.
och det känns bra att ha någonting man är säker på när allt annat
är så osäkert. och om jag skulle få önska en enda sak, så hade jag
önskat att våran stig aldrig tog slut och att vi kommer promenera
bort till våran lott med många ljuva mil bakom oss. jag med rynkor
och stort grått yvigt hår och du med mirakel-bh och läppglans.
och då äta av de två sista hallonen innan sommar blir vinter.
för jag vill alltid på något vis vara vid din sida. jag vill alltid kunna
finnas för dig och jag vill alltid att du ska kunna finnas för mig, att
vi ska finnas för varann. för vem skulle inte vilja vara med en sån
som man kan skratta med så det känns bra i hela kroppen, en som
man kan skrika med, gråta med, viska med, en som man kan byta
en blick med och förstå utan att behöva säga ett ända ord.
jag vill!
för har man en gång börjat gå på en sån här stig med en sån där
som du så ger man inte bara upp oavsett hur många stenar eller
drakar man stöter på.
har man en gång hittat sin indiansyster vill man aldrig vara utan henne!
älskar dig!
7.
jag har klippt av tjockt hår, köpt blommor och rensat skåpen.
nystart kallar dom det & jag skrattar men jag känner ingenting.
tomt är det och kallt och åthelvete.
det kommer leda till något bra säger dom, övertygade låter de.
och så pratar de om andra saker som om jag skulle bry mig det
minsta lilla just nu. i en bubbla är jag. lyssnar & svarar men fattar
ingenting, det var ju idag allt skulle vända. gå mot det bättre,
det nya i plural med vardag och arbete och framtidsplaner
tillsammans. det var kanske aldrig tillsammans, det var kanske
bara jag som förskönade tanken som
6.
söndrig. innanpå, utanpå.
hur jag har fördärvat mig själv, det lilla fina som började komma,
det jag var så glad för. lycklig. som var på riktigt för,
lycklig har jag verkligen varit, lett år mig själ, åt dig och åt allt för
att allt har varit så fruktansvärt jävla fint. lurad känner jag mig, blåst
och blåögd och fördärvad och söndrig och som en stor jävla idiot.
jag har blottat mig själv åt människor jag inte ens känner, velat ge
någonannan sypati och allt jag fått tillbaka är att öpna mina ögon.
att se saker utan att känna och ta ställning efter det.
jag är ingen blåst jävla idiot.
jag kan skylla tusen gånger på mitt eget beteende, på mitt sjuka
jävla jag som vill vara tillags som vill visa hur fin en utsida kan vara
och hur mycket en insida kan klara av. men efter de där tusen
gångerna går det inte mer. sen kan du säga att jag har fula sockar
och så dör jag. då försvinner jag. så kan du ångra dig tusen gånger
eller håna mig för att mitt liv inte passar in i någonannans liv.
det är sånt man får ta.
man lär sig.
kanske.
20.
så snabba övergångar. för att passa in, vara till lags. hur en kan påstå att
allt man gör egentligen bara är för egen vinning, sitt ego. den skulle få vara i
mitt huvud en dag. se övervägningar. kaoset. samvetet.
tio dagar kvar, sen är det slut.
jag lyssnade till mina andningar imorse. ismyg. försvann, som innan.
hur skönt det va trots att jag inte lyckades påriktigt. hur jag ändå har
skakningar i händerna nu. direkt, såfort jag blir ensam. hur jag har hört
mig själv upprepade gånger säga att jag inte är nervös och hur den här
skrivningen inte ha påverkat mig. samtidigt som jag egentligen inte
klarar av att sitta still eller ens tänka för att bli påmind.
jag längtar efter tomheten om sådär 3-4 timmar.
jag ska dricka vin då. försvinna
