When all else is lost the future still remains.

så mycket jag hatar varje centimeter av mig själv just nu.

så mycket jag förstorar, fördärvar, till ingen mening. 

 

jag ångrara att jag kom hit.

jag vill inte va här mer.

jag vill åka hem igen. vara hemma.

sluta le.

sluta spela.

 

 

jag bet ihop ett utbrott. tryckte andningen emot huvudkudden

och focuserade på att stänga av när jag egentligen bara hade

velat springa in till mammas rum och ligga i hennes famn och

skrika om hur misslyckad jag känner mig, hur många brister jag har.

hur jag hade velat att hon klappade mitt huvud och berättade

för mig att det inte är så. att det finns rimliga anledningar och

att vi ska komma ur det här. vi. istället fylldes det på fulla glas,

ställdes fram skålar med choklad och låtsades att det regnade.

 

 

jag har tänkt mycket. jag har varit själv. det har slagit mig hur mycket av det här

också är saker som redan fanns där. bortglömda, tills ett tillfälle. som nu.

hur jag hela tiden gör det värre för mig själv, plåga mig. jag hade lika gärna kunnat

sticka nålan under naglarna eller sätta huden mot eld. istället för att läsa samma

rader om igen, låta det blöda från huden och halsen, ta sönder mig för dig.

det kommer vara försent.

 

jag är där nu igen.

där utsidan är lika ful som insidan.

jag är ingenting.