When all else is lost the future still remains.

i fredags lovade jag en man att när han skulle se mig nästa vecka igen så skulle jag vara

tillbaka. tillbaka till den där han är van vid att jag ska vara, den där han förväntar sig att

jag ska vara. - du hade rätt sa han till mig när vi sågs men han sa också att ett leende

inte kan ta bort någonting som blöder. jag skrek då, det hördes inte och så log jag.

 

 

jag är trött, på mig själv och på min sjuka jävla hjärna som verkar tro att allt löser sig eller

försvinner bara man får annat att tänka på. eller att den sluta tänka alls och dricker vin,

försvinner till något annat. något annat där man kan göra, säga eller dansa hur man vill

för att sen lätt kunna skylla på berusningen. jag ska aldrig någonsin igen säga att det är

nu det vänder, eller att det är nu jag ska bli nått annat eller att från och med nu ska jag

skärpa mig och bli normal. frisk.

men jag ska börja ta det mer lugnt, tänka, tillåta mig att få tårar utan att bli hysterisk och

tvinga mig att börja gilla att sitta ensam. för jag gör nog det. eller hur vet man.