H.
för att en gång för ganska så längesen så trampade du i mitt kiss
sen delade vi en frihetscigg och valde samma stig.
Frida hade blåa badskor i gummi och sidenkjolar med volang och
vi skrattade åt henne. det var inte någon lång resa från Sverige
som fick henne att finna sig själv,
det var du.
det var du som räddade mig, som fick mig att byta håll. ibland var
det du som trampade upp stigen och ibland var det jag. ibland kom
det vackra riddare och fångade upp oss, ibland fångade de mest
dig och ibland mest mig. men jag hoppas att du vet att även fast att
jag har hittat min riddare och ifall du snart hittar din så vill jag alltid
vara på våran stig. inte ens dedär riddarna med stora röda skägg
eller vackra vita hästar kan tränga sig emellan dig och mig.
och det känns bra att ha någonting man är säker på när allt annat
är så osäkert. och om jag skulle få önska en enda sak, så hade jag
önskat att våran stig aldrig tog slut och att vi kommer promenera
bort till våran lott med många ljuva mil bakom oss. jag med rynkor
och stort grått yvigt hår och du med mirakel-bh och läppglans.
och då äta av de två sista hallonen innan sommar blir vinter.
för jag vill alltid på något vis vara vid din sida. jag vill alltid kunna
finnas för dig och jag vill alltid att du ska kunna finnas för mig, att
vi ska finnas för varann. för vem skulle inte vilja vara med en sån
som man kan skratta med så det känns bra i hela kroppen, en som
man kan skrika med, gråta med, viska med, en som man kan byta
en blick med och förstå utan att behöva säga ett ända ord.
jag vill!
för har man en gång börjat gå på en sån här stig med en sån där
som du så ger man inte bara upp oavsett hur många stenar eller
drakar man stöter på.
har man en gång hittat sin indiansyster vill man aldrig vara utan henne!
älskar dig!
Kommentarer
Trackback
