When all else is lost the future still remains.

jag är kanske feg och respektlös och töntig som skriver.

skriver istället för att kolla in i de där ögonen och prata. 

det hade inte gått, jag vet vad som hade kommit ur min

mun och vad som hade hänt i mitt hjärta. sjukt är det.

jag kan inte styra det. alls. 

 

jag hade inte igen kunnat säga att du aldrig mer får röra mig 

eller vakna vid min sida eller finnas i min vardag.

men det är det jag vill.

jag vill att du inte ska kunna göra det. 

 

ändå är det är nått i mig som älskar som jag aldrig har älskat något.

jag vet inte om jag gillar den känslan eller om den mest skrämmer mig.

den är obehaglig. jag vet inte vad den är, om den är på riktigt eller förhäxad.

det gör ont för det hade kunnat vara så fint,

du hade kunnat vara så fin. vi gade kunnat..

du säger att du älskar mig mer än du älskat någon.

hur speciell jag ska känna mig,

hur du känner för mig. din tunga måste vara svart. 

 

jag ville inte va den som igen be något lämna mig, ta bort någon.

men så var det kankse du som gjorde det när du inte kom.

när jag satt ensam, väntade, hoppades, hatade, älskade. i mörkret

med live jazz och vin och tårar så att allt bara va en dimma.

det var romantiskt på nått vis, kanske det mest romantiska jag har

varit med om med oss, det mest romantiska du har gjort.

ändå var jag ensam. 

förstörd.

 

du var den riddaren med vit häst och rött skägg jag trodde jag aldrig skulle hitta,

så fel hade jag, så blåst känner jag mig. 

 

jag ska tabort dig nu. från min hjärna, mitt hjärta, mitt liv.

jag vill aldrig mer behöva se dig. 

 

and of a lovestory.