When all else is lost the future still remains.

lyssnar på en låt jag hörde förra sommaren om och om igen.
jag hör den om och om igen nu också och kan precis sätta
mig in i den där känslan. den där nervösiteten. hade behövt
lite av den igen. den var längesen. en oväntad händelse eller
en ny onormal personlighet. kanske ska tacka ja till den där
indian-middagen på fredag ändå. eller att jag ska tacka nej.
förra gången det blev intensiva samtal med en indian kom
jag i en mindre livskris. dit vill jag verkligen inte nu, men han
kanske ha ändrats. och kanske jag också. och jag hade behövt
lite kloka ord och indianberättelser.


jag är slut som människa. behöver sol och utekvällar.
nu känns det mest som höst. ensamt och grått fast att
jag är omgiven av människor hela dagen och solen är
framme med jämna mellanrum. orkar inte tänka och
inte påriktigt konvesera eller känna avund eller njuta.
är trött på människor men saknar dom också. jag är
likgiltig igen men förmodligen bara för att jag inte orka
känna. det kanske är det som är felet och pulsen, man
kanske borde börja känna lite mer och aggera lite mer
än att bara acceptera och stänga av. som innan när jag
skulle laga gryta och råkade bryta en slev, jag fick hålla
in tårar och lämna köket ett tag istället för att bara gråta.
man borde kanske göra det mer.
eller att jag har läst om det.



(som att vilja någonting.)