att inte veta.
man hinner tänka ganskasåmycket när man sitter och väntar på att någon ska försvinna.
det är en ganska så facinerande upplevelse, obehaglig och välldigt fin på samma gång.
ibland tänker jag att jag är ganska så känslolös eller att jag tar ganska mycket ganska
lätt eller att det sätter sig någonstanns och väntar på ett tillfälle. som förra helgen och
som inatt. nu finns ingenting. fast det va inte så innan i veckan. jag kollade på mim igår,
det var förmodligen därför. sen är jag avensjuk, det är inte heller likt mig. men jag kan
inte för när jag försöker fattar jag inget och kommer på förmycket, för fel.
jag vet inte vad vi var.
en större saknad.
Kommentarer
Trackback
