4.
jag hade glömt hur det kändes. hur allting inuti är helt tomt och ändå vill explodera.
hur ont det gör och hur det inte går att andas in luft i lungorna fast att man försöker.
januari och februari har kanske varit lite för bra. jag har kanske varit lite för glad,
lite för lite självkritisk och orädd. jag har försökt gråta. det va det hon sa till mig att
jag var tvungen att göra. gråta och andas. men jag har inte gjort det, inte fast jag
hade laddat ner gråtfilmer, läst dagböcker och pratat med min syster. ibland undrar
jag om jag känner någonting alls. eller om jag stänger av allt tills någonting litet
kanske tom meningslöst råkar komma fram och det är då jag håller på att gå sönder.
det är då jag känner allt och det är då det känns som att jag ska gå sönder.
att gå tillbaka till där jag va den sommaren, den hösten finns inte. det får inte finnas.
men det är bra nu. och jag ska börja andas igen, se mig själv på insidan, studera hur
luften är varmare på utandningen än på inandningen och hur varje liten millimeter av
hud känns mot sitt underlag. det hjälper säger hon.
