27.
det är min sista kväll som malmöit. iaf på amiralsgatan 52.
och iaf på några år, eller man vet ju aldrig vad som händer,
det kan ju vända fort. för sådär fem månader sedan satt jag
där jag sitter just nu. i mitt kök med cigg och med vin fast då
med gåshud och skakningar för att allt var svart och nu med
gåshud och ett ohjälpligt leende på läpparna för att allt är så
helvetes jävla vitt.
imorgon blir jag sambo.
imorgon flyttar jag till hus.
imorgon är du och jag vi på riktigt.
hejdå malmö!
<3
vi vaknade där vi somnade. så nära att man inte kan komma närmare och ändå
är det inte nog. jag är förälskad i nu och i dig och samtidigt längtar jag tills imorgon,
i övermorgon, till helgen och alla dagar fram. dom där orden om att vissa människor
hör ihop och att tids nog möter man dom har aldrig känts så sanna som nu.
denna mannen tänker jag spendera resten av mitt liv med, denna mannen älskar jag.
12.
tvåtusenfjortan hade kunnat vara som fem år eller fyra eller sex.
så har det bara gått några månader. det händer saker. vi väljer
vägar, inser att dom va fel och så byter vi. vi faller och så hamnar
vi på toppen igen. just nu är jag så högt att jag kan se över alla.
det var någonting direkt som fick mig att älska ditt hår utan att jag
ens hade fått dra fingrarna igenom det. jag hittade en plastgroda
och så pussade jag den. några timmar senare låg någon med huvudet
mot mitt bröst och pratade om universum och om hur fint allt kan vara
om man väljer att ha det så. det är som att det inte har hänt.
fånig känner jag mig och lite förvirrad och så jävla helvetes glad.
sjukt är det. tiden.
morfar.
det har varit en jobbig sista tid för dig morfar,
du är den sista jag önskar skulle behöva ha det så.
det kan inte ha varit lätt för dig att vara tvungen att sitta ner,
att inte kunna köra bil, klippa någons gräs, hjälpa till eller ställa upp för någon.
jag har inte kunnat göra ens i närheten för dig så som du har gjort för mig
och jag talar säkert för många av erandra härinne också.
du är den finaste människan jag vet morfar!
jag vet att vi barnbarn hade en speciell plats i ditt hjärta,
för dig var vi; min lilla gräbba eller du lilla lurk.
men jag vet också att du vet att du har och alltid kommer att
en speciell plats i mitt hjärta också.
vi var med dig såmycket ändan sen vi var välldigt små, flera av de tillfällerna är de finaste
minnerna från min barndom. vi plockade midsommarblommor längst landsvägarna,
du byggde midsommarstång och hjälpte oss att binda kransar. vi plockade lingon och
högg gran i angelstadskogarna. vi åkte spark på isarna och grillade korv i snön. vi var
på julotta och åt julottefrukost hos Ingegerd. och du har kört på oss och hämtat oss
och alltid ställt upp från att jag var en liten flicka till tånnåring tills nu.
jag minns så väl när din bruna aldeles förvarma bil stannade utanför huset och jag och
sanna fick följa med till domus och handla. du spelade alltid dansband i bilen och det
låg alltid en påse äpplen i baksätet. jag och sanna fick en varsin kexchoklad och du
drog alltid en vits för kassörskan.
jag minns när du kom hem till oss med din stora nyckelknippa och fixade lås till
våra hemliga lådor och flickrum. eller på sommaren när man kom upp till krokvägen
och du låg i hammovken och vilade middag men en tidning framför ansiktet. vi fick
plocka av de första mogna tomaterna i ditt växthus och du bjöd på mosade
jordgubbar med socker och mjölk. jag tror att mosade jordgubbar med socker och
mjölk är det godaste du vet och jag kommer alltid att tänka på dig när jag äter det.
men jag kommer att tänka på dig mycket ändå.
bara för att vi inte kommer att få se dig bland oss betyder det inte att du är borta.
du kommer aldrig att försvinna. men jag kommer att sakna dig såhimla mycket morfar!
dina hysteriska vinkningar, din fina skinnväst, dina blommor i trädgården, att se dig
köra omkring på stan eller bara sitta hemma i tvsoffan och titta på trav.
jag kommer sakna allt med dig!
jag och min syster är väldigt olika men vi har alltid gillat och lyssnat på bandet Mando Diao.
när jag bodde utomlands förra hösten släppte de en skiva på svenska med texter ur Gustav
Frödings diktsamling. när jag var tillbaka i sverige igen spelade jag en av låtarna för dig och
du kunde vartenda ord i texten. jag tänkte avsluta med att läsa några rader ur
Strövtåg i Hembyggden:
det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljust över stränder och näs.
och omkring mig står den härliga skogen grön,
bakom ängarnas gungande gräs.
och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
står min hembygd och hälsar mig glad,
var mig hälsad! - Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.
det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden så svalt,
och det minnet är allt som är kvar.
står min hembygd och hälsar mig glad,
var mig hälsad! - Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.
det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden så svalt,
och det minnet är allt som är kvar.
♥
8.
jag hetsar tillvaron, vardagen, livet som jag aldrig har hetsat.
jag älskar alla stunder, alla människor, alla saker, allt men
har fortfarande inte lärt mig vad som är sant och vad som inte.
jag litar inte på mig själv.
hon skulle hjälpa mig sa hon, inte ta mig tillbaka utan ta
mig till något annat för tillbaka finns inte. och så kom det
en vändning till. detta året har varit ett sjukt år.
känslomäsigt kaos och människor och livsvägval.
16.
man glömmer lätt helt bort en känsla när en annan urartar sig.
jag skulle ha skrivit om hur vackert allt har blivit, om hur jag
har kommit tillbaka, hur han höll mig fast i nått som inte var jag.
hur jag inte fattade och hur jag har kunnat lämna allt för en
annan som ville ha mig som något annat. det var inte bara det.
det är inte bara hen.
tiden var fin, som nu. det är bara jag. som är förstörd. som måste,
sluta!
jag har haft en underbar kväll men min syster och min kusin.
vi har skrattat som förr, pratat som förr, druckit som förr.
ändå är det något inom mig som inte fixar. någonting.
det måste lägga av nu. jag har sagt att jag aldrig mer ska säga
aldrig mer men nu är det så, det måste vara så..
jag ska aldrig mer trycka i mig saker för att dämpa en känsla
för att sedan pressa fingrarna in i halsen och spy och blöda.
jag ska aldrig mer ljuga för att kunna försvinna från en situation
bland människor jag älskar.
jag ska aldrig mer låta något utnyttja min kropp, min själ för att
slippa vara ensam & jag ska ta till mig livet, människorna,
omgivningen, tillvaron utan att tänka ur någon annan.
26.
jag fyller glaset. skrattar högt och ler och berättar åt folk vad jag älskar livet och
friheten och människorna och omgivningen och allt. hur jag är fri att göra vad jag
vill och hur ingen kan bestämma min framtid, min vardag eller hur jag ska beté mig.
sen vaknar jag och skriker i kudden och hatar och förtränger genom att fylla på
igen eller skruva upp musiken och planera in tiden så jag inte hör eller hinner tänka.
detdär med att skapa nått nytt tillsammans som jag aldrig varit med om som jag
såg fram emot och låtssats att jag är glad att ha förlorat stör mitt huvud, själen.
jag är tappad och vilsen och ensam. inget sker och det sker ännu mindre om jag
inte gör det. jag vill härifrån!
15.
jag är kanske feg och respektlös och töntig som skriver.
skriver istället för att kolla in i de där ögonen och prata.
det hade inte gått, jag vet vad som hade kommit ur min
mun och vad som hade hänt i mitt hjärta. sjukt är det.
jag kan inte styra det. alls.
jag hade inte igen kunnat säga att du aldrig mer får röra mig
eller vakna vid min sida eller finnas i min vardag.
men det är det jag vill.
jag vill att du inte ska kunna göra det.
ändå är det är nått i mig som älskar som jag aldrig har älskat något.
jag vet inte om jag gillar den känslan eller om den mest skrämmer mig.
den är obehaglig. jag vet inte vad den är, om den är på riktigt eller förhäxad.
det gör ont för det hade kunnat vara så fint,
du hade kunnat vara så fin. vi gade kunnat..
du säger att du älskar mig mer än du älskat någon.
hur speciell jag ska känna mig,
hur du känner för mig. din tunga måste vara svart.
jag ville inte va den som igen be något lämna mig, ta bort någon.
men så var det kankse du som gjorde det när du inte kom.
när jag satt ensam, väntade, hoppades, hatade, älskade. i mörkret
med live jazz och vin och tårar så att allt bara va en dimma.
det var romantiskt på nått vis, kanske det mest romantiska jag har
varit med om med oss, det mest romantiska du har gjort.
ändå var jag ensam.
förstörd.
du var den riddaren med vit häst och rött skägg jag trodde jag aldrig skulle hitta,
så fel hade jag, så blåst känner jag mig.
jag ska tabort dig nu. från min hjärna, mitt hjärta, mitt liv.
jag vill aldrig mer behöva se dig.
and of a lovestory.
30. (då)
jag ska på date ikväll. jag är lite nervös. det är en tjej,
& det finns inget som kan göra mig så nervös eller rädd
som en tjej. men jag ser fram emot det. det var ett fint
möte sist, speciellt.
det är februari om två dagar. jag längtar dit. är lite förväntansfull eller
att jag bara vill bort från denna. januari i år raderar jag gärna ur mitt liv.
...
jag är helt tom. utmattad. söndrig.
jag skäms & jag älskar så jag inte kan hantera mig.
(eller gör jag det.) jag har aldrig varit såhär utlämnad
för någon. någonsin.
hur jag var någon helt annanstans, långt borta, blockared. &
ändå hörde mig själv säga att jag gör precis vad du vill, ändrar
det du inte gillar, ta bort det du inte vill ha bara du älskar mig.
21.
det händer förmycket.
det är förmånga tecken.
& det sägs förmycket.
jag kan inte göra någonting åt det. mer än att finna mig i det och jag tycker att
jag lite har gjort det nu. ändå fattar jag ingenting och det blir kaos av att försöka.
jag har gjort emot vad jag är lärd att göra. vad jag alltid har gjort och sett mig borde
göra. jag har totalt blottat och formulerat, med gråt i halsen, i ögonen. och jag är
rädd att jag bara kommer få det tillbaka fel. det får va så då. det får vara värt det.
jag hade inte kunnat göra på något annat vis. blunda, svälja, förtränga, försvinna.
och det är väl kanske tecken på nått bra.
jag ska aldrig göra så igen.
ta bort någon, något.
ändå har jag har dålig magkänsla, jag har haft det hela
dagen. jag litar kanske inte på dig. eller att du får mig
att inte. det är inte jag som väljer orden, punkterna eller
tiden emellan. men det kanske skulle vara lättare så.
bli förlorad än att förlora.
16.
så mycket jag hatar varje centimeter av mig själv just nu.
så mycket jag förstorar, fördärvar, till ingen mening.
jag ångrara att jag kom hit.
jag vill inte va här mer.
jag vill åka hem igen. vara hemma.
sluta le.
sluta spela.
jag bet ihop ett utbrott. tryckte andningen emot huvudkudden
och focuserade på att stänga av när jag egentligen bara hade
velat springa in till mammas rum och ligga i hennes famn och
skrika om hur misslyckad jag känner mig, hur många brister jag har.
hur jag hade velat att hon klappade mitt huvud och berättade
för mig att det inte är så. att det finns rimliga anledningar och
att vi ska komma ur det här. vi. istället fylldes det på fulla glas,
ställdes fram skålar med choklad och låtsades att det regnade.
jag har tänkt mycket. jag har varit själv. det har slagit mig hur mycket av det här
också är saker som redan fanns där. bortglömda, tills ett tillfälle. som nu.
hur jag hela tiden gör det värre för mig själv, plåga mig. jag hade lika gärna kunnat
sticka nålan under naglarna eller sätta huden mot eld. istället för att läsa samma
rader om igen, låta det blöda från huden och halsen, ta sönder mig för dig.
det kommer vara försent.
jag är där nu igen.
där utsidan är lika ful som insidan.
jag är ingenting.
15.
man är maktlös för vad man älskar. sen kan man förtränga, stänga av, radera, ta bort,
ge tid och gråta hur mycket som hellst. för att få det att gå över, få det att försvinna.
eller så låter man bli.
15.
i fredags lovade jag en man att när han skulle se mig nästa vecka igen så skulle jag vara
tillbaka. tillbaka till den där han är van vid att jag ska vara, den där han förväntar sig att
jag ska vara. - du hade rätt sa han till mig när vi sågs men han sa också att ett leende
inte kan ta bort någonting som blöder. jag skrek då, det hördes inte och så log jag.
jag är trött, på mig själv och på min sjuka jävla hjärna som verkar tro att allt löser sig eller
försvinner bara man får annat att tänka på. eller att den sluta tänka alls och dricker vin,
försvinner till något annat. något annat där man kan göra, säga eller dansa hur man vill
för att sen lätt kunna skylla på berusningen. jag ska aldrig någonsin igen säga att det är
nu det vänder, eller att det är nu jag ska bli nått annat eller att från och med nu ska jag
skärpa mig och bli normal. frisk.
men jag ska börja ta det mer lugnt, tänka, tillåta mig att få tårar utan att bli hysterisk och
tvinga mig att börja gilla att sitta ensam. för jag gör nog det. eller hur vet man.
8.
när blicken blir suddig utan att man har focuserat mer än några sekunder.
